Hej!

 

Sitter på mitt rum med fönstret öppet, temperaturen lägger på någon plusgrad. droppandet hörs tydligt från den smältande snön på taket. Fågel kvitter, frustande och nöjda hästar betar nedanför mitt fönster och hundarna gnäller ivrigt i rastgårdarna. Trotts att snön fortfarande lägger som ett tjokt lager över marken uppfylls jag av en magisk och längtansfull känsla av att våren äntligen är på gång. Att tiden som kändes så evig i själva verket är ganska kort att hela tre år snart är förbi. Nästa gång jag flyttar ut och lämnar denna plats kommer det inte vara för att åter till hösten komma tillbaka. Denna gång kommer det vara för gott. Dagarna som varit så otroligt långa och tråkiga är i själva verket väldigt få kvar av. Om bara några månader kommer jag vara förvirrad och arbetslös efter närmare 13 år i skolan. Ett mönster som varit mitt så länge. Gå upp tidigt på morgonen för att börja ännu en skoldag. Lektioner lunch och ytterligare lektioner. När skoldagen äntligen är över och jag får för mig att kanske finns det tid med någonting annat kommer verkligheten ifatt mig läxorna har lagts på hög och det är hög tid att börja gräva ner sig i den och börja beta av den. Det går inte längre att skjuta upp plugget vänta ytterligare en termin, en månad vecka eller dag för när den 4 Juni kommer finns det inte mer tid. Det som gjorts har gjorts och det som inte hunnits med blir kvar. 

 

Jag minns så väl förra våren, när solen och värmen äntligen började titta fram, när man kunde höra människor prata, inte från rummen denna gång utan utanför. När jag kunde ha fönstret på glänt utan att frysa ihjäl inne på rummet. När längtan efter att få komma ut lägga i gräset med vänner och bara värmas av solen kändes så långt bort när man tittade upp på listan av läxor. Den enorma längtan samtidigt som stressen över att inte hinna klar växte sig allt starkare. 

 

Dessa dagar och stunder är bara ett få tal minnen och stunder jag kommer att bära med mig. För samtidigt som tre år har gått så fort har det varit så många dagar som aldrig verkade ta slut. 

 

Jag minns min första dag här på Dille. Jag kom upp till Östersunds tåg station själv med en stor resväska. Vilsen och förvirrad men med stora förhoppningar. I första anblick verkade det inte vara något speciellt med den plats jag hamnat på. Inte så mycket mer än att det låg 6 timmar bort från där min trygghet då fanns. 

 

Jag hade kastat mig in i något nytt något främmande och något jag aldrig gjort förr. Vädret var inget speciellt en ganska gråmullen dag. Jag stod i min ensamhet och väntade på att någon skulle hämta upp mig. En kort stund senare kom det en stor vit bild med en grön symbol. Den stannade framför mig och jag konkade in min väska och hoppade in i bilen. En blond tjej med halvlångt hår hälsade mig välkommen och gasade sedan iväg. Jag hade vid det här laget så många frågor samtidigt som jag inte kunde hjälpas att undra vad som stod här näst på tur. jag frågade lite om hästarna eleverna och utbildningen och hon svarade så bra hon kunde. När vi kom fram blev jag tilldelat ett rum med en säng, två garderober och ett skrivbord. Rummet kändes väldigt mycket som et rum man skulle kunna vistas i på ett sjukhus det ända som inte var vitt var sängen och delar av skrivbordet. Jag slängde snabbt in min väska och följde sedan efter tjejen som hete Sara runt på gården för en liten rundvandring. Jag fick se skolbyggnaden stallarna och fick även reda på vilka fler byggnader som hörde till internatet. Efter det kom hon på att fråga om jag hade ätit något, vilket jag inte hade. Hennes man kom efter ett tag med bröd och messmör som jag nämnt kunde funka bra. Jag gick in i köket för att leta rätt på kniv för att göra en smörgås. I köket satt då två killar som kände varandra sedan förut. Båda kom från Jämtland och verkade ganska hemma i denna miljö. Jag gjorde två smörgåsar och gick sedan in på mitt rum. 

 

fortsättning följer....