Hey!

Längtar till dagar då jag sitter mitt ute i ingenstans, tystnaden som ibland rörs om av toner och melodier som åter igen ger själen liv igen, dagar då jag väcks av fågel kvitter och solens strålar inte en hysterisk väckar klocka. Dagar då jag lever i lugnet men som ibland tas över av galenskap och impulser.

Jag längtar till den stund jag inte längre måste tänka och fundera på allt det jag inte ännu hunnit med eller gjort utan ser fram emot den dagen då jag undrar vad jag ska hitta på då jag har saker att se fram emot, dan dagen då alla måsten ses som fantastiska och underbara möjligheter. Utmaningar utan dess like, som tär mer på mig än någonting annat men som inte dämpar min glöd utan bara ökar den. 

En plats där jag blir accepterad och respekterad precis som jag är, där jag känner mig stark. Den dag då ingen kan trycka ner mig, den dag då det är jag som inte är den som förstår utan står på egna ben och seglar förbi. Det kanske låter lite väl egocentriskt men vi mår faktiskt bra av att vara lite ego ibland, lite så där överdrivet mycket självgoda. 

Melodier och lyrik som sakta men säkert fångar mig med dess magik... som sakta omsluter mig i dess stormiga svajiga men ändå någonstans stabila vindar. 

//Enid ♣